Som livet bör levas

18:e november

Trots att jag har blivit fäst vid Dublin, är det framförallt Irland som har fångat mitt intresse. Huvudstaden är numera mycket internationell med en mängd europeiska huvudkontor för globala företag. Dessutom präglas innerstaden av en hel del turism. Framför allt i kvarter som Temple Bar går det att urskilja en mängd entusiastiska besökare som tar selfies med den berömda mörka stouten. Det är alltså först vid utkanten av Dublin som det börjar kännas mer irländskt. Förra veckan tog jag lokalbussen fyrtio minuter söderut till kuststaden Bray. Efter en promenad längs den långa stranden frös vi och beslöt oss för att uppsöka närmsta pub för en trevlig pint. Där befann jag mig mitt i det som hela världens pubar strävar efter, det alla vill efterlikna. Den öppna spisen med fåtöljer framför sig, träväggar prydda med fotografier och bilder, och en känsla av att tiden stått stilla. Som en kliché av en irländsk pub, men på riktigt. Ingen millimeterkurerad inredning för att skapa en perfekt känsla av mys, utan en plats som organiskt vuxit fram – och råkat bli otroligt inbjudande.

Det visade sig att puben “The Harbour Bar” etablerades 1872 och har varit en favorit hos många, från James Joyce till Bono. Det ryktas till och med om att puben har smugit sig in i Joyce förvirrande roman Finnegans Wake. En gång i tiden fungerade baren även som begravningsbyrå. Under den stora svälten på Irland lagstiftades det att döda kroppar skulle föras till närmsta “Public House”, innan vidare åtgärder kunde tas. Människor dog i en rasande takt, och någonstans behövde alla dessa lik förvaras. Tanken var att pubarnas svala källarlokaler var en lämplig sista vila. Detta var speciellt framträdande i mindre städer, liksom Bray, där varje lokal behövde utnyttjas till fullo. Dessutom fanns det en kulturell aspekt. Pubarna var där alla kunde samlas, en plats för gemenskap och umgänge. I kristiden kanske den platsen med allra störst betydelse. När puben får en sådan viktig roll, är det naturligt att det är där många stora händelser äger rum. En pint efter jobbet, liksom att säga farväl till sina nära och kära.

Puben har alltså funnits med irländarna, och ständigt varit en betydande plats. Detta blir som mest tydligt i mindre städer utanför Dublin, där pubarna verkligen känns som lokalingarnas vardagsrum. Jag bodde på ett Bed & Breakfast ovanför en pub mitt ute i ingenstans, i den lilla orten Furbogh utanför Galway. Puben låg längs med kusten vid en väg, en bra bit bort från större civilisationer. Det var lördagkväll och vi slog oss ner vid ett bord. Där var vi i gott sällskap av alla närområdets original som regelbundet samlades för att lyssna till trubaduren, ta en pint, och snicksnacka om allt möjligt. Vi började prata med en dam som var där med sin dotter. De frågade “Hur hittade ni hit?”, och berättade att de bodde längst upp på gatan och alltid kom ner för att umgås med grannarna. Puben är helt enkelt ett naturligt inslag i den irländska livsstilen, och en plats för så mycket mer än bara öl.

Jag har även varit runt i området kring Sligo och Donegal, på nordvästra Irland. Särskilt staden Bundoran fascinerade mig, en liten kuststad som på sommaren tas över av varmblodiga surfare, men offseason har ett lugnare tempo. Vid besöket stormade det ordentligt, med meterhöga vågor och regnkappor så långt ögat nådde. Inne på puben var det däremot varmt och hemtrevligt. Utanför fönstret slog vågorna, och bortom horisonten fanns bara hav, med Amerika som nästa destination. Havet har alltid haft en viss förtrollande kraft på mig, och detta var inget undantag.

Men även Dublin har självklart sin tjusning och storslagenhet. Det är härligt att vara på en plats under en längre tid och börja hitta sina ställen. Jag sitter just nu på mitt favoritcafé i stan och dricker en kanna te. Jag älskar te och njuter av att äntligen vara i ett tedrickande land. I Sverige blir jag alltid  besviken när jag försöker beställa vanligt svart te, och det enda caféet har nära till hands är grön variant…Kanske earl grey, om de är på hugget – för hiskeliga summor dessutom. Annat är det här på Irland. En kanna med svart, gott te går att hitta i varje hörn. På pubar, restauranger, på caféer. Helt fantastiskt, som livet bör levas.

Ebba Bergman