Människor flyttar till New York för staden, inga människor flyttar till Bryssel för staden. Det är ett citat som etsat sig fast i mig från författaren av “Big in Brussels” som föreläste för alla oss nordiska praktikanter (plus de nederländska av någon mystisk anledning). Det finns nästan en känsla av desperation som nästlar sig in i alla peppiga tal om alla möjligheter som finns för oss i Bryssel på grund av den stora bristen av svenskar. När alla talare pratar om sina raka eller krokiga vägar till Bryssel så märker jag vilken bubbla Bryssel verkligen är. Det är något som gör mig osäker kring min möjliga framtid här. Jag förstår att man inte kan jämföra EU:s huvudstad med New York, det är som att jämföra päron med stora äpplen. Men jag tycker faktiskt nu, efter flera månader, att det inte är en så hemsk stad. Ja, det luktar lite illa på typ varannan gata, sopor överallt två dagar i veckan och kollektivtrafiksstrejker varannan onsdag (lite överdrivet men nästan).
Bryssel kan faktiskt mäta sig med Lund som en extremt social stad, men som en storstad finns det mycket mer att hitta på. Några saker som min glömska hjärna kan komma på är: yxkastning, alldeles för långa cykelturer till slott, delta i stora demonstrationer, dricka specialkaffe med jordgubbssmak samtidigt som man lyssnar på en DJ som har det trångt, gå på halloweenfest i danska kyrkan, ge onda blickar till extremhögerns kommissionärer (Olivér Várhelyi) när dem står precis bredvid en och dricka kaktusöl mitt på gatan. Det finns alltså en hel del som man kan hitta på här. Jag är faktiskt väldigt glad över att jag fick göra min praktik i Bryssel, även om det kanske inte var det ursprungligen drömt om, men nu när jag tänker efter så hade jag nog aldrig haft det såhär kul om jag istället gjort praktik på en ambassad någon annanstans. Vad hade man då gjort efter jobbet? Här har jag ett så stort nätverk med andra praktikanter att det alltid finns någon som är redo att hitta på något alla dagar i veckan.
Praktik i all ära, något som jag starkt tipsar om dessutom, men att faktiskt försöka få ett legitimt jobb här är en helt annan grej. Efter ännu ett peprally på Sveriges ständiga representation, var de flesta jag pratade med mindre taggade på att stanna kvar. Den generella åsikten är att hela processen att få jobb i Bryssel är så galet osvenskt, från att behöva plugga till “concours”, till att hamna på en reservlista för att kanske efter åtta månader få ett samtal till intervju där man möjligtvis lyckas få ett jobb.
En annan möjlighet, en bakväg så att säga, är att läsa på College of Europe. En internationell elitskola vars rektor absolut hävdar motsatsen, som tur har svenskar möjlighet att i stort sett att bli minoritetsinkvoterade, då man egentligen ska behöva ha en master sedan tidigare, men de svenskarna vi träffade hade bara kandidater. Kravet att kunna franska är också tydligen lätt att runda, så länge man säger Bonjour och berättar att man är villig och redo att lära sig det mest underbara och bästa språket som någonsin funnits, då får man garanterad plats. Vad är det då som jag vill komma fram till? Jag vet inte riktigt, det är väl att Bryssel är underskattad som stad, att jag ser fram emot att få åka tillbaka till Sverige över julen och att jag kanske ska lära mig att säga hej på franska.
/Martin
0 Comments