Hej igen!
Nu är det bara några dagar kvar, och två tentor att skriva, innan jag lämnar Maastricht till julen. Vintern kryper sakta fram här. Likt Sverige finns det ofta en kort period av novembersnö, men bortsett från det har december på många sätt känts som en förlängning av november, med minimala temperaturskillnader. De två tydligaste skillnaderna, där den senare är den större, är vintermörkret och julandan. Maastricht må vara en liten stad, men de tar i ordentligt när det gäller jul. Jag har dessutom haft turen att bo i en grym korridor som, likt Maastrichtborna, inte håller tillbaka när det gäller julpynt och julstämning.
Sedan jag sist skrev har mycket hänt. Jag har påbörjat nya kurser, som snart ska tentas av. En resa till Paris blev också av, tillsammans med en annan person ni kanske har bekantat er med via utbytesbloggen, Oskar. Med Oskar i spetsen som reseplanerare blev det en resa fullspäckad med konserter och livemusik. Jag lyckades även klämma in ett besök hemma i Lund, där jag kom precis i tid till den första snön.
Det känns lite märkligt att åka tillbaka till Sverige så snart. Förvisso kommer jag tillbaka hit för två korta veckor av plugg i januari, men på många sätt känns det ändå som slutet på ett kapitel. Framför allt tror jag att det beror på att många av de människor jag har lärt känna åker hem nu, utan att återvända i januari. Visst är Maastricht likt Lund på vissa sätt, men för mig är det framför allt människorna som skapar känslan av hem. Det är de jag har bildat vardagsvanor med, vare sig det handlar om att springa, spela tennis eller resa tillsammans, som gör att jag tappar tidsuppfattningen och får det att kännas som om jag har varit här betydligt längre än jag faktiskt har.
Samtidigt skapar människorna hemma i Lund en stark längtan. Det är lätt att, särskilt när den nya platsen är spännande, och kanske till och med lite läskig, bli helt uppslukad av den. “Upptäcktskänslan” är tveeggad och ofta parad med både nervositet och ängslan. Jag vet att det var så jag upplevde min första termin i Lund, åtminstone. På många sätt har den erfarenheten gjort att jag kunnat åtnjuta en större självständighet här i Maastricht, vilket har varit otroligt givande. Jag har fått möjligheten att träffa många underbara människor, men mina egna behov och preferenser har aldrig hamnat i skymundan för det.
Skrivandet av detta inlägg har balanserats med tentastress, som jämfört med Lund har varit betydligt mildare tack vare tvåtimmarstentor. Turligt nog har tentorna legat utspridda på olika dagar, vilket har gjort att människorna jag lärt känna inte hamnat i tentornas skugga. I stället har jag fått möjlighet att ta ordentligt farväl av många, och ge ett fint avslut på det som just nu känns som slutet på mitt utbyte.
//Jacob O’Neill
0 Comments