Molweni från Sydafrika! Jag är troligtvis den av oss skribenter som hunnit vara på sitt utbyte längst. Det känns näst intill overkligt att fyra månader snart passerat. Jag landade den 12e Juli till ett vintrigt och ruggigt Stellenbosch. Det var iskallt om nätterna på grund av bristande isolering, träden liksom vinrankorna var kala och kvällarna korta. Nu vågar jag säga att sommaren är här och Stellenbosch har förvandlats till en solig och sprudlande liten studentstad. Till en början kände jag mig som en cynisk europé när på väg till föreläsningen stressat passerade studenter som satt i cirklar på gräsmattan och skrattade i solen, som statister i en amerikansk college-klyscha. Men jag börjar förstå dem. Jag har blivit en av dem. Det är något med solen och alla dessa glada människor som smittar av sig. Jag har nog aldrig uppskattat en helt vanlig tisdag så mycket som jag gör här. 

Jag tänkte berätta lite om upplägget här på Stellenbosch University. Kurserna kallas modules, och 30 hp motsvarar ungefär fem sådana som läses parallellt under terminen. Det innebär ett betydligt fullare schema än i Lund, här kan jag ha upp till 4 föreläsningar per dag. Jag läser tre ‘vanliga’ kurser med sydafrikanska studenter, samt två kurser för internationella studenter som håller ett betydligt lägre tempo men är minst lika intressanta! Varje kurs har två tentor, där alla kurser tenteras samtidigt under 1-2 veckor, först i september och sedan i november. Systemet påminner en hel del om svenskt gymnasium. 

Mina kurser är väldigt intressanta, särskilt favoriterna Sydafrikansk historia och Internationella relationer i Afrika, men sanningen är ju att man lär sig mest utanför skolbänken. På helgerna har jag gjort en hel del utflykter till vandringsleder, stränder och vingårdar i närheten. Kapstaden ligger bara en timme bort, så dit har det blivit flera turer, bland annat en långhelg då vi hyrde lägenhet. Under höstlovet gjorde vi även en roadtrip genom Namibia där vi var på Safari och besökte Afrikas äldsta öken. En dröm som gick i uppfyllelse, otroligt häftigt var det! En annan del av min vardag är läxhjälpen på en after school verksamhet i Kayamandi, ett township strax utanför Stellenbosch, där jag hjälper till en gång i veckan. Det finns med andra ord mycket att uppleva och lära sig, både nära Stellenbosch och längre bort.

Jag bor på studentboendet som erbjuds via universitetet, vilket var ett av de bästa besluten jag tog under ansökningsprocessen. Området är fint, med butik, restaurang, padelplan och stora gräsytor. Den internationella bubblan här är otrolig, med öppna och nyfikna människor från världens alla hörn. Det var också här jag lärde känna mina närmaste vänner, och nu är det otroligt lyxigt att bo granne med dem. Det finns även många privata boendealternativ, men jag är väldigt glad över mitt val. Ansökan var smidig, även om platserna tyvärr är begränsade.

Stellenbosch finns bara tillgänglig för LUSEM studenter så jag vänder mig till er Nek-are som ska söka utbyte just nu. Själva ansökan är enkel, då man endast söker på betyg och slipper personligt brev. Sedan blir det betydligt mer jobb… Visumprocessen var rätt köttig och jag lämnade till slut in 16 (!) dokument till ambassaden, men det var definitivt värt besväret. Stellenbosch igår även i Erasmus +,  så jag får samma stipendium som de som åker till Europa (och rätt mycket mer hehe) vilket gett en stor frihet. 

Det känns som att jag under mina första månader här har fått se världen genom ett helt nytt par glasögon. Sydafrika är ett otroligt vackert land med enorm potential och människor fyllda av liv och glädje. Samtidigt präglas samhället av enorma klyftor. Kontrasterna är absurda. Ena stunden promenerar du längs kullerstensgator med sekelskifteshus och gentrifierade coffee shops, tio minuter därifrån bor människor i plåtskjul utan rinnande vatten. Det är som två helt olika världar som existerar sida vid sida, och för mig som svensk uppväxt i en välfärdsstat, har det varit svårt att ta in. Efter decennier av systematisk segregation är ojämlikheten djupt rotad och förändring tar tid. Att se detta på nära håll har verkligen öppnat mina ögon för hur ojämlikhet kan prägla ett samhälle. Men det finns hopp! Många unga jag möter har fått nog av korruptionen och de stora klyftorna. Viljan till förändring finns, men det är en lång väg kvar att gå.

//Tamia 


0 Comments

Leave a Reply

Avatar placeholder

Your email address will not be published. Required fields are marked *