Det amerikanska sjukvårdssystemet – ett stickprov

För några veckor sedan fick jag en smärtsam tandköttsinfektion som aviserade att ett besök hos tandläkaren var lämpligt. Men som tur var har jag försäkring – universitetets ”Student Health Insurance Program”, en obligatorisk kostnad på 13500 kronor per termin för alla studenter. Det var dags för mig att få återbäring… 

Det hela började med att först sätta sig in i hur systemet fungerade. Efter en halvtimme hade jag lyckats registrera mig och aktivera mitt konto hos det försäkringsbolag som SHIP gav mig för tandproblem. Det kom upp en karta med tandläkare att välja mellan. Man fick både namn, universitet personen utbildades vid och huruvida denne hade licens. Lite på måfå valde jag ”Total dental health” som jag hade för mig att jag sett nånstans förut och som verkade vara ett etablerat företag.

Måndag klockan 07.50 var jag på plats och fick genast 12 sidor av pappersarbete att fylla i. Alla sorters hälsouppgifter skulle samlas in. Antagligen för att de vill gardera sig mot att bli stämda. Under tiden jag satt där hörde jag andra kunder komma in och jag märkte hur standardfrågan var: ”Vad har du för försäkring?”. Det blev uppenbart lite jobbig stämning för alla parter när en kvinna sa att hon inte var helt säker hur hennes försäkringssituation såg ut. Hon hade först haft en försäkring genom som arbetsgivare men sedan varit arbetslös en period för att alldeles nyligen ha återfått sin anställning. Efter lite datorsökande kom receptionisten med det goda beskedet att hennes försäkring var aktiv i deras system. Den goda stämningen var återställd.

Till skillnad från ett besök hos tandläkaren i Sverige märkte jag hur det var relativt lugnt i kliniken. Inte många var där, och inte hade de särskilt bråttom med att genomföra min rutinkontroll. Först blev jag visad till ett rum där en trevlig dam småpratade med mig och fråga lite om varför jag valde just Total Dental Health, huruvida jag tittat på deras betyg genom appen ”Yelp” (populärt app där kunder betygsätter allt från restauranger till läkare och nöjesfält). Hon berättade att alla deras kunder fick gratis massage eller akupunktur efter första besöket innan hon visade mig alla fina och dyra maskiner de hade i kliniken. Vid det här laget insåg jag att hon är säljaren, inte min tandläkare. Därefter fick jag äntligen börja min kontroll.

Jag nämnde att jag haft problem med tandvärk i bakre käken, vid vänstra visdomstanden. Lyckligtvis hittade de inga hål men trots det rekommenderade tandläkaren att jag skulle fundera på att ta ut visdomstanden – och även den andra – nu när jag ändå är igång liksom. Åtminstone rekommenderades jag att boka in ett möte med deras specialisttandläkare (oral surgeon). Det verkade som att tandborttagning av visdomstand tillhörde en specialistkompetens som utfördes av en tandläkare med inkomst på $300.000 per år, alltså 2.7 miljoner före skatt (jag googlade upp det). Huruvida en tandläkare i San Fransisco är 5 gånger mer produktiv än en från Stockholm låter jag vara osagt…

Svensk tandvård är väldigt effektiv i jämförelse. Mina 6 besök hos den hårt pressade Folktandvården i Skåne och Stockholm har nämligen varit otroligt effektiva i jämförelse med detta stickprov jag fått av USA. Det grundar jag då på att kliniken var förvånansvärd tom på patienter, personalen verkade kunna ta det rätt lugnt i väntan på nästa bokning, samt det faktum att min rutinkontroll var schemalagd att ta 1 timme. Ja, i Sverige måste man boka veckor i förväg om det handlar om något akut och ett besök tar cirka 20-30 minuter i de allra flesta fall (inklusive lagning av hål). Och då har jag inte ens kommit in på den finansiella frågan. När frågan om hur mycket det skulle kosta att dra ut visdomständerna kom upp blev svaret att detta var något för finanspersonalen.

Det visade sig att det inte finns ett fast pris för ett givet ingrepp. Sättet dessa större företag sätter priser är att de anpassar mitt pris. I formuläret jag fyllde i fanns det plats för att fylla i ens personnummer – ”social security number” – vilket företag kan använda för att kolla upp kunders kreditvärdighet. Utöver detta har de min ålder, var jag bor, vilken försäkring jag har, vad min primära sysselsättning är och så vidare. Företagets ”centrala kontor” väger därefter in alla dessa variabler för att beräkna hur mycket jag kan kommer kunna betala för detta ingrepp. Med bättre försäkring och högre inkomst får man ett högre pris helt enkelt. Antagligen ett mycket effektivt sätt att maximera vinsterna skulle jag tro. Eftersom jag hade föreläsning vid 9 så hade jag inte tid att vänta och bad dem ringa mig eller skicka ett mail med vad det skulle kosta.

Priset? $840 för att dra ut tand 17 plus tand 32, cirka 7500 kronor. Referenspriset satt av det Svenska tandvårds -och läkemedelföremånsverket ligger på cirka 3200 kronor (och då antar jag att ”separation eller friläggning krävs”). ”Men min 14-lax -försäkring kanske täcker det mesta?” tänkte jag. Två veckor senare får jag besked via brev att försäkringen täcker ungefär 60% av kostnaden, ergo totalsumma på cirka 4500 kronor. Om jag skulle inte förvånad om det blir skatt på det (amerikanerna brukar sällan inkludera skatt i priserna de visar)… I Sverige för mig som 22-åring? Noll kronor, i alla fall fram till 2020. Därefter finns fortfarande tandvårdbidrag om 1200 kronor (man får 600 kronor per år, detta kan sparas till året därpå) samt ett högkostnadsskydd som innebär att 50% av alla kostnader över 3000 kronor ersätts av staten.

Så vad är summan av hela denna kardemumman? Först och främst att vi som är födda i Sverige har alla dragit topp-lotter i livets lotteri. Sjukdomar kan drabba vem som helst men i Sverige är vi inte beroende av arbetsgivarens sjukförsäkring för att känna oss trygga (även om anställningsskydd i USA är närmast obefintligt, men det är dock en annan fråga). Den fundamentala skillnaden är att det Svenska sjukvårdssystemet bygger på att maximera vård, det Amerikanska på att maximera vinst genom vård för den som kan betala för det. 

/Simon