HEMSKT mycket hej till er alla, eller hej Louise, som egentligen är den enda jag VET följer min uppdatering på denna blogg (likt jag troget följer hennes<3). Nu, när tre uppgifter är inlämnade och klara och det är ungefär tre veckor kvar av min vistelse här, tänkte jag skriva lite om kulturKROCKAR!
Innan jag lämnade Lund för sommaren fick jag gå på lite informationsföreläsningar om utbytet som institutionens internationella kontor höll i. Där talades det om kulturkrockar och humörkurvor upp och ner och hit och dit. Jag ägnade detta avsnitt i presentationen väldigt lite uppmärksamhet, men tänkte ändå ägna det lite tid här. Vad gäller humörkurvor på utbytet, det vill säga hemlängtan/oro över att åka hem igen/nedstämdhet/eufori i olika stadier av utbytet, kan jag inte påstå att jag märkt av detta speciellt mycket. Mitt humör och inställning till saker och ting här, och hemma och i allmänhet för det mesta kan liknas vid denna kurvan nedan:
Det vill säga, helt plan. 100 % neutral. Äej nu ljög jag, men jag har inte haft hemlängtan än så länge, och inte heller känt någon EXTREM EUFORI över att vara här även om det är väldigt kul och mysigt.
KULTURKROCKARNA DÄREMOT! Där har vi något att bita i. Seder och bruk här skiljer sig inte avsevärt mycket från de svenska, men några avvikande punkter har jag ändå kommit fram till:
- Kläder: Den främsta krocken, eller CHOCKEN, för mig har varit hur fruktansvärt lite kläder medelstudenten i Nordirland har på sig. Temperaturen här skiftar väl mellan 3-12 grader just nu, och för det mesta regnar och blåser det. Ändå går ungdomarna fortfarande med ballerinaskor och en liten hoodie till skolan, och vid utgång är barbent till klänning alt. en t-shirt och kanske ett par jeans, en rimlig outfit. INGEN har NÅGONSIN jacka! Vi snackar alltså om TRE grader på nätterna. Jag anser i grund och botten att man ska få ha på sig precis det man vill, men detta har övergått till någon slags oro över ungdomarnas HÄLSA.
- Mattillagning: Detta har jag redan diskuterat lite i mitt inlägg om alla freshers jag bor med, men faktum kvarstår: Matlagning är inte de nordirländska studenternas starka sida. I alla fall inte de 18åriga studenternas. Det blir fryspizza och mikrat ris till middag alla dagar i veckan. Nu säger jag inte att alla av mina korridorskamrater hemma i Sverige är gourmetkockar, men nog kan alla laga typ spagetti och köttfärssås.
- Matutbud: Detta är la en rätt tråkig punkt, men hur svårt ska det egentligen vara att hitta en rimlig, vanlig gräddfil? Och lite rimlig mackvänlig ost?
- Möten med främlingar: Detta är en riktigt mysig grej med Nordirland; att folk är så himla öppna och trevliga mot folk de inte känner. Jag har haft hur många trevliga konversationer som helst med diverse taxichaufförer, främlingar på pubtoaletter, okända studenter vid vattenkranarna i biblioteket och föräldrar till mina fellow korridorskamrater. Folk har i allmänhet en välvilja och öppet sinne gentemot människor de inte känner, och allt detta är trots att samhället i stort är fruktansvärt delat mellan protestanter/unionister och katoliker/nationalister.
Fler saker kommer jag faktiskt inte på i nuläget. Mitt i Nordirland är inte speciellt olikt mitt liv i Sverige.
Vi hörs igen när min vistelse börjar lida mot sitt slut ännu mer, jag kommer sannerligen behöva en ursäkt att frångå intensivt hetsskrivande på diverse 3000ords-uppsatser i mitten på december.
A wee goodbye, /Agnes
0 Comments