Titeln till detta inlägg refererar till den första frågan på mitt ”Take Home-Exam” som jag fick ut igår. Inlämningsuppgifterna och uppsatsskrivandet är således officiellt igång, och jag inser hur fruktansvärt dåligt jag planerat min tid hittills, samt min framtid. Här läser man ALLA sina kurser samtidigt, detta innebär att jag läser ”Challenges to contemporary party politics”, ”The political global economy” OCH ”Northern Ireland: A case study” SAMTIDIGT. Alla tre kurser har MINST tre inlämningar på sammanlagt (per kurs) 5000 ord, med start denna vecka. Min fråga till er lyder: Hur ska man hinna hänga med och klara av sina studier samtidigt som man ska upptäcka kulturen, naturen och människorna i nationen man befinner sig i? Let me tell you the answer: Det går fan inte 🙂 🙂 🙂
I övrigt flyger tiden förbi. Detta är något jag och mina kamrater reflekterar över minst en gång per dag numera. Halva tiden på Nordirland har snart passerat för majoriteten av oss, och dagar för potentiella utflykter och besök från nära och kära blir allt färre (mestadels på grund av ovan nämnda inlämningsuppgifter).
Sedan sist jag skrev har vi (jag skriver ”vi” då jag nästan uteslutande gör ALLT här med samma gäng) i alla fall hunnit med en del:
- En utflykt till Newcastle (nej, inte Geordie Shore-Newcastle, utan staden på Nordirland där regionens högsta bergstopp ligger) med skogspromenader och bergsvandring,
- Ett besök i Dublin hos min korridorskamrat från Lund (hon hann dessutom hälsa på mig också nu i helgen),
- Och INTE MINST har jag sett ett tal av HILLARY CLINTON! Ja, SÅNT kan man få erfara på Queen’s University of Belfast!
Alla bilder jag tog under talet blev så FRUKTANSVÄRT dåliga, så en liten video kanske kan vara trevligt, tänkte jag. Just här pratar hon om (läs: snackar hon skit om) Brexit. Hon blev tilldelad en ”Honorary Degree” av universitetet. Vad det innebär mer exakt vet jag inte riktigt, men både hon och Bill (Clinton alltså) spelade stora roller under slutskedet av fredsprocessen på Nordirland på 90talet. Det var riktigt häftigt att få henne live och höra henne tala. Kort var hon!
I övrigt kan jag inte annat än hålla med ang. Louises inlägg om skandinavers förmåga att dras till varandra. Sedan min FÖRSTA dag här har mina fyra närmaste kompisar bestått av tre svenskar (varav två från Lunds universitet) och en finsk. Visst hänger vår lilla grupp ofta och gärna med en större grupp bestående av fransmän (hur många fransmän som helst, de hänger också mest med varandra), tyskar, spanjorer och holländare (nederländare?..), men till vardags är det ändå alltid de nordiska vännerna jag hör av mig till. Dessutom är en favoritsyssla bland oss svenskar, holländare och tyskar att hitta gemensamma ord på våra språk eftersom de ju är ”såå lika egentligen”.
Louise skrev ”För aldrig är man ju så svensk, eller skandinavisk, som när man är utomlands” och där satte hon verkligen huvudet på spiken! Här nere tröttnar jag aldrig på att beskriva Sveriges politiska system i min partikurs, diskutera den svenska exporten av skog i min globala ekonomikurs och dra paralleller mellan Nordirlands kulturella klyftor och Sveriges integrationsproblem i min kurs om Nordirland. (Mins kursare lär däremot vara fyllda till bredden av svensk trivia, jag måste sluta om jag ska få några nordirländska kompisar)
Igår stod jag först och företrädde Lunds universitet (eller ja, tekniskt sett Sverige som utbytesland, men det var bara vi studenter från Lund som närvarade) på ”Go Global Week” och letade febrilt efter bildspel på youtube med ”fin svensk natur”. På kvällen gick vi, jag och mitt skandinaviska gäng, på ett skandinaviskt pubcrawl med ytterligare två svenskar, en norsk och en dansk. Ni hör ju, tryggheten tar ju aldrig SLUT!
Äej, imorgon ska jag åtminstone försöka bli ett med de små nordirländska ungdomarna i min korridor. (Efter att jag simmat och gått på shoppingrunda med mitt skandinaviska gäng… hehe)
NU BLEV DET ETT LÅNGT INLÄGG VA? Det kan ni tacka min take-home examination för. Den vill jag inte skriva.
KEEP UP THE GOOD WORK, you do you guys. CHEERS
0 Comments